Förord

Når vi skulle gi ut boken “Hver dag teller - livet etter kreft” på svensk, spurte jeg Pamela Andersson om hun ville skrive forordet. Fordi jeg lenge hadde sett opp til henne og beundret hennes pågangsmot og åpenhet. Hun sa ja, og det ble et forord som jeg så gjerne vil dele med alle, fordi det er så fint. Her er det:

När jag drabbades av cancer hade jag behövt den här boken.

Jag kände ingen som hade haft samma upplevelser som jag, ingen som varit cancersjuk som jag kände att jag kunde prata med. Jag var inte bara ensam i min vänskapskrets av att ha drabbats – jag kände mig ensammast i hela världen.

I dag vet jag att det är så man känner sig även om man har ett stort kontaktnät omkring sig.
Cancer är ensamt. 
Det är få ord som skrämmer oss så mycket som ordet cancer. Kanske är det för att det ligger så mycket i de där sex bokstäverna som har fogats ihop. Oro, panik, dödsångest, fruktan, skam, rädsla… Vi olyckssystrar och olycksbröder går igenom varje stadie och det är därför den här boken är så viktig. 
Inte bara för oss – utan även för våra nära. 

2012 föll jag ihop i ett joggingspår och fick diagnosen hjärntumör. 
Mitt liv rämnade. På någon sekund gick jag från att vara kärnfrisk till att vara dödssjuk, jag hamnade i en verklighet som inte var min. 
”Jag? Dödssjuk? Ödet måste ha tagit fel!?! Jag är ju den friskaste jag vet, aldrig sjuk, knappt en förkylning som vuxen? Gör om gör rätt, livet!”
Jag fick fem år att leva. Mina barn var åtta och fem år gamla. 

Hur förklarar man något sånt för sina barn? Hur förklarar man att jag inte kommer att se dem ta studenten, bli kära för första gången eller kunna hjälpa dem med sin första egna lägenhet? 
Jag föll djupt ner i en mardröm  och hörde skriken som ekade omkring mig. Var det jag som skrek så? Det låter ju som någon håller på att dö?
Och så var det ju.
Någon höll på att dö. 
Men någon fick också uppleva ett mirakel.

Men det visste jag inte när viljan att leva vidare för mina barn ersatte skräcken den där vackra sommardagen 2012 då livet förändrades för alltid. Viljan gjorde en plan. Om jag bara tränade mig starkare än jag någonsin ha varit i vuxen ålder så skulle jag få leva lite till. En vecka kanske. En månad. Kanske fram till jul. Det var så jag motade bort tankarna på döden. 

Jag tränade för livet.
För varje steg, för varje mil slog jag undan cancern som sprang bakom mig. Jag såg min kamp mot cancern som en handbollsmatch. I handboll går det att vinna även om man ligger under med bara några sekunder kvar av matchen. En snabb kontring och en oväntad vändning i slutsekunderna. Ett mål mera än motståndaren räcker till seger. 

Jag tänkte aldrig tanken att jag skulle bli sjuk. Kunde väl inte tro att det var något mörkt och hemskt som växte i min hjärna medan jag levde som mest?
I dag tänker jag att det är bra att vi inte vet vad som väntar oss. Att vi är förskonade från så mycket hemskheter innan det värsta händer.
Att min hjärntumör mirakulöst försvann efter fyra tuffa år, att mörkret skingrade sig och ljuset kom in i mitt liv var inget annat än ett mirakel.

Men jag minns tankarna som virvlade som höstlöv i huvudet och hur svårt det var att veta hur jag skulle hantera den nya tillvaron som cancerpatient.
Hur går jag vidare? Hur går jag framåt? 
Var ska jag hitta styrkan? Hur ska jag förklara för min omgivning så att de förstår när jag själv knappt orkar tänka. När jag själv inte har tagit till mig allt som hänt? 
Finns det hjälp att få? Och var?

Den här boken tar dig igenom olika faser i livet med och efter en cancerdiagnos. Drabbade bjuder generöst på sina livsöden och vi får råd och stöd i varje kapitel. Här finns allt jag velat veta när jag låg där på sjukhuset med slangar överallt där man kan tänka sig att man kan sätta en slang och en syrgasmask över ansiktet. När jag trodde att mitt liv var över.

Jag hade behövt veta om fatigue och seneffekter. Varför hjärnan kändes som snömos ibland och varför det kändes som om jag att inte kom ihåg någonting. Att jag bara glömde bort och kände mig dum. Allt det där som man inte tänker på som frisk men som man blir grymt varse om när cancerspöket knackar på dörren. Rädslan att inte räcka till, att bli bortvalt på jobbet för att chefen ser en som sjuk när man kämpar varje dag för att tvätta bort cancerauran som ligger osynlig över huvudet.

Att ge en människa hopp är den finaste gåvan man ge en annan person. Och det gör den här boken.
Du är inte ensam. Glöm aldrig det.

Pamela Andersson

Cancerpatient, journalist, författare och ambassadör för Cancerfonden och födelseorten Hudiksvall

Foto: Peter Jönsson